Regi: Lilian Pettersson
Skriven av: Lewis Carroll

”Om du inte vet vart du ska, spelar det ingen roll vilken väg du tar.”

Alice i Underlandet är en barnbok skriven av den brittiske författaren Lewis Carroll och publicerades för första gången 1865. Alltså firade denna otroligt fantasifulla berättelse 150 år så sent som ifjol!

Första gången jag kom i kontakt med Alice var som så många andra barn på 90-talet via Disneys version av Alice i Underlandet. Jag minns att berättelsen grep tag i mig och att jag verkligen inte tyckte om den värld dit Alice hamnade. Alla var så fruktansvärt orättvisa och ingen ville till synes hjälpa henne. Allting var annorlunda, tvärtemot och uppochner, men samtidigt väldigt välbekant. Jag slungades ut i det okända men landade ändå tryggt tillbaka i den värld som jag kände igen som min egen.

När jag nu som vuxen nyutexaminerad skådespelare från Teaterhögskolan i Helsingfors läser berättelsen om Alice fångas jag av hur mycket gemensamt vi tycks dela just nu hon och jag. Jag har en känsla av att jag om några år hittar nya saker i Alice att identifiera mig med för de frågor som texten väcker varier beroende på om du är sju år eller sjuttiosju år gammal. Men man börjar ändå i den änden som de flesta känner igen sig i, nämligen i ett uttråkat och lite sömnigt barn som är nyfiken på livet.

Vår Alice kan vara ett av de många flyktingbarn som vill hem, men var är hem? Vem är hemma och varför är hem ingenting igenkännbart längre? Genom Alice förstår vi hur det är att vara en främling som ständigt ifrågasätts och hånas. Men vår Alice är också den som i sin tur ifrågasätter och pekar ut konstiga strukturer och normer i samhället, på sitt eget sätt förstås. Alice är också den fördomsfria människan som flödar över av nyfikenhet på vad livet har att ge och som har en inre styrka att ta sig an det som först verkar ologiskt och irrationellt men som sedan visade sig vara det mest logiska och rationella. När ingenting verkar begripligt måste Alice hitta sitt eget sätt att bemöta omvärlden. Ibland kan ett kaninhål erbjuda en utväg då när alla andra vägar har spolats bort.

Vi möter alla någon gång i våra liv en knasig hattmakare, en mus, en försenad kanin, en drottning som vill hugga halsen av en och en katt som alltid försvinner när man behöver honom som mest. De ser inte alltid ut som i Alices värld och vi kanske inte alltid känner igen dom direkt. Men hur vi sen bemöter och behandlar dessa människor är upp till oss själva att bestämma. Jag hoppas att vi alltid, precis som Alice, kan ge alla dessa personer en ärlig chans.

Jag har en bra känsla i kroppen idag fastän den värld vi lever i går igenom det vad den gör, för så länge det finns människor som Alice som vrider och vänder världen rätt igen, så kommer den goda känslan i kroppen alltid att finnas kvar.

Hoppet är det sista som lämnar människan sägs det ju...

Varmt välkomna med på ett fantastiskt äventyr i Underlandet!

Lilian Pettersson, regissör